Trädkoja

Skriven av David. i kategorin David

Idag har jag försökt att förfina trädkoja, efter beställning från hustrun.

Den har suttit ett tag på plats men designen har inte riktigt varit fulländad, om man nu har synpunkter om sådant. Idag har den dock fått nya väggar av svart plåt och den har fått en lite mer permanent stege så att den äldsta dottern kan klättra upp mer eller mindre sjläv. Återstår gör att få till ett tak och ett räcke runt den lilla "balkongen" så att man inte ramlar ner av misstag. Det gör nog ont om man ramlar ner tre meter även om det är mjukt med mossa under.

Jag undrar hur många år det tar innan någon av ungarna tar sig upp till kojan utan att använda stegen utan istället det klättervänliga körsbärsträdets grenar istället?

Sambo

Skriven av David. i kategorin David

Så har vi då gått o blivit sambo även på nätet, hela familjen.

Fast helt ärligt är det nog jag som är mest exalterad över det. Jag får väl på något listigt sätt försöka få AC att förstå hur kul det kan vara att få redigera lite själv och lägga upp bilder o så. Ja, ja... Har man synpunkter får man gärna höra av sig så kanske det kan få effekt här på nätplatsen.

Än en gång: Välkomna till vårt nya gemensamma hem på nätet.

Om David

Skriven av Super User. i kategorin David

Snabbfakta

Namn: David Högberg

Födelseort: Kungälv

Bostadsort: Jönköping

Årgång: 1976

Längd: 182 cm

Ögonfärg: Blågröna

Tro: Kristen

Civilstånd: Gift med min älskade AnnChristin

Yrke: Brandingenjör

Jag, med tre ord: lugn, stabil, passionerad

Från början

Hur var det egentligen från början? Min mor o far, som gifte sig 1959, hade sedan tidigare fyra barn. Det var nog egentligen tillräckligt och mer därtill. Så lilla jag var på intet sätt planerad.

Men en dag tidigt på våren 1976 fråga min ena bror mamma om det inte skulle kunna vara så att hon var gravid. Jo, det fick hon ju tillstå, men hur hade han kunna se det? Jo, det hade han konstaterat då han observerat att hon alltid satte ner en hand i stolen innan hon satte sig ner, och det gör ju alla gravida kvinnor.

Att min bror var så detaljobservant hade nog föräldrarna inte anat. Men det var ju i alla fall en korrekt iakttagelse han gjort. I de upplysta tiderna av 70-tal förvånades mina äldsta syskons kamrater över de bristande kunskaperna i familjeplanering i det Högbergska hemmet. "Vet inte era föräldrar om att det finns något som heter abort?" frågades det. Så, något makabert, kallades det blivande barnet "den lilla aborten" under graviditeten.

Jag får väl dock tillstå att min glädje över mina föräldrar bristande familjeplaneringskunskaper (eller kanske snarare moraliska inställning till abort som sådant) var som den var. Annars hade jag ju inte funnits och kunnat uppleva allt det som här kommer att berättas.

Magen växte och växte och april närmade sig sitt slut. Efter lite överläggningar så kom mor o far fram till att det skulle ju vara både roligt och praktiskt om nedkomsten gick att styra till den 1 maj. Tänk så bra för kommande barnkalas, alla är ju lediga på arbetarrörelsens dag. Så på valborgsmässoafton sågs på Högången i Kungälv en högggravid kvinna arbeta för fullt i trädgårdslanden.

Nog tyckte grannarna att han var en rätt lat karl, min far, när han lät sin gravida hustru svettas bland ogräsen. Men det fanns ju en tanke bakom det hela. Dock visade det sig att föräldrarnas försök att manipulera den biologiska klockan inte lyckades.

Istället blev det att tidigt om morgonen den 2 maj informera de i staden nyinflyttade morföräldrna om att de gärna fick titta till resterande delen av familjen under dagen ety nu var det dags. In i bilen baxades min mor och fadern styrde kosan mot Mölndals sjukhus, strax söder om Göteborg.

Det har sagts mig att detta var en söndag och historien förtäljer också att hela min födsel omgärdades av tidsutdräkten för söndagsgudstjänsten i Fässbergs kyrka. Kyrkklockorna ringde samman till såväl gudstjänst som förlossning och tacksägelseringningen fick symboliskt utgöra en signal för generationernas växlingar.

Farbror Bertil, alias "min Göransson"

Min farfar gick bort långt före min existens här på jorden. Därför har han aldrig funnits mer än som en flintskallig gubbe på ett svartvitt fotografi på släktfotoväggen. Däremot hade jag världens bästa "reservfarfar", Göransson. Göransson, eller farbror Bertil som min mer välartade granngosse benämnde honom, var en trygg man i lagom farfarsålder. OS-medaljör i rodd (med ett stort medaljskåp i huset) och allmänt intresserad av hantverk, bandy och guldfiskar. Tillsammans med Göransson gjorde jag många av de strapatser som små pojkar tycker är kul att göra med sin farfar. Varje år deltog (jo, jag undviker att skriva bidrog, för det skulle vara att fara med osanning) jag i att konstruera vedstapeln på Göranssons uppfart. Göranssons kamrat kom med sin lastbil, bara det en stor upplevelse för en liten pojke, och lastade av ett lass björkstockar, nyss avverkade på kamratens marker. Dessa skulle nu delas upp i mindre braskaminsvänliga bitar och dessutom också få torka ett tag. Göransson var en mycket noggrann man, så med färdiga mått (eller mått-i-mått som jag kallade dem) sågades stockarna upp i antingen 30 eller 40 centimeter långa bitar. Därefter höggs bitarna ner till lagom stora vedträn. </p>\r\n<p>Till en början var det självklart för farligt för den lille gossen, dvs mig, att få vara med och hantera verktygen. Sågen hade många vassa tänder och yxans klinga var farligt välslipad. Så de första åren var min huvudsakliga uppgift att sortera de huggna bitarna till olika högar, allt efter vilken storlek och form de fått i samband med klyvningen. FÖr att göra det lite roligare lekte jag att det var som att distribuera post. En hög var Uppsala (för där bodde ju mina kusiner), en annan Borås (ja, där fanns ytterligare en kusinfamilj), någon hög var Skaftö (där familjen hade sitt sommarställe) och någon "Torpet" (vilket var morföräldrarnas sommarställe på Orust).

Med åren uppfattades jag nog som något mer ansvarstagande och försiktig så Göransson lät mig hjälpa till att såga stockarna. I ena änden av sågen stod Göransson och i andra stod jag. Bit efter bit sågade och svetten lackades i pannan på den lille gossen. Jag hann dock aldrig komma till att få vara med och hugga. Jag gjorde några tappra försök, men det var nog inte en uppgift som vår Herre skapat mig för. För det mesta blev bitarna sneda, för smala eller för tjocka. Så huggningen fick Göransson själv sköta. Det tyckte nog både han och jag var bäst.

Ibland gav Göransson och jag oss ut på små utflykter. Det kunde handla om skidfärder runt Svarte Mosse, en liten sjö i stadens centrala friluftsområde eller vandring till Aleklätten, kommunens högsta berg. Vilken underbar reservfarfar han var, min Göransson!

Kyrkan

Jag är uppväxt i vad som i dagens sekulariserade samhälle skulle kallas för ett djupt religiöst kristet hem. Min far var yrkesaktiv i kyrkan, i form av kantor i den lilla landsbygdsförsamlingen i Kareby. Min mor var frivilligmedarbetare i barnarbetet i stadens församling. Det var en självklarhet att man gick till kyrkan varje söndag, sommar som vinter. Var det någon gång som man tvingade stanna hemma, t.ex. av sjukdom, kändes det konstigt och tomt. Den känslan har hållt i sig ända fram till idag, och det tror jag är en nyttig känsla. Man kan inte bara gå till kyrkan när det känns roligt, ibland kan man få sig mest till livs när man minst anar det. Nåväl...

När man är uppvuxen i ett sådant hem faller det sig naturligt att själv engagera sig i kyrkan. Men det har inte bara varit engagemang rent praktiskt utan även andligt. Att få ha en tro som man delar med andra människor är något som jag skulle unna alla andra människor. Nej, jag känner mig inte förmer än någon annan. Nej, jag avskyr inte människor som inte tror. Nej, livet blir inte enklare för att man tror. Nej, man får ingen gräddfil till himlen för att man tror. Men man får en livlång relation med en fullkomlig Gud som är otvetydigt trogen, som alltid finns till hands, som alltid tar emot en med öppna armar. Kristendom handlar inte om att följa en massa lagar och regler. Man kan inte vara mer eller mindre kristen. Kristendom handlar om att söka, vårda och utveckla relationen med Gud. Ju längre den relationen varar desto mer vill man följa Guds vilja. Det är inte alltid enkelt, ibland t.o.m. jättesvårt och till synes omöjligt. Men jag brukar jämföra det med en mänsklig relation. Först lär man känna någon lite ytligt. Och då har man kanske många olika åsikter, attityder och beteenden. Men ju längre relationen får odlas förändras attidyderna och beteendena. Men vill ju inte göra sig ovän med sin vän. Avskyr vännen att man snyter sig ljudligt låter man bli att göra det för att inte väcka sin väns avsky. Jag kanske är barnslig och ger ett trivialt exempel, men det är i alla fall så jag upplever det. 

Ja, ja... Jag har sedan också engagerat mig rent praktiskt i olika kyrklig verksamhet. Det har varit som barnledare för 7-12-åringar, ungdomsledare för högstadieelever, tekniker och programledare i kyrkans närradio, arbetsledare i sommarkyrkoverksamheten, körsångare, konfirmandledare, lägermedarbetare... Listan kan göras lång. Men jag skriver det inte för att skryta utan för att visa på hur mångfacetterad kyrkans verksamhet är och att det finns en uppgift för alla. Allt mitt engagemang har fram tills för ett par år sedan varit i Svenska kyrkan. Är man uppvuxen i Bohuslän så har man inte varit i en miljö där ekumeniken inte speciellt odlad. Det har i vissa stycken rått nästan antagonism mellan de olika samfunden. Representanter från de olika församlingarna har inte velat se vad som förenar och vad som skiljer utan mer gett uttryck för en rädsla för det annorlunda. Det är lite tråkigt, tycker jag, för man missar många berikande stunder med en sådan rädsla. Nu säger jag inte att man skall köpa allas trosyttringar och tolkningar rakt av och inte vara kritiskt granskande. Det jag menar är att är man själv säker i vad man tycker och tänker kan man med glädje och förtröstan möta andras åsikter och förstå dem.

Det jag många gånger har haft tillfälle att fundera över är vad det egentligen är som skiljer de olika kristna samfunden åt. Är det direkta trosfrågor som skulle kunna hårddras till att någon tror "fel" och andra tror "rätt", eller är det bara olika uttrycksformer och angreppssätt för samma sak? Ta t.ex. en sådan sak som den enormt infekterade frågan om kvinnliga präster. Jag kan förstå argumenten från de inom Svenska kyrkan som inte kan acceptera kvinnor som präster. Detta utifrån angreppssättet att prästen i församlingen utgör Kristi representant, d.v.s. är Kristus personifierad i t.ex. gudstjänsten. Kristus var uppenbarligen man, och de som han valde att vara hans apostlar var alla män. Det var på apostlarna som han byggde sin kyrka. Då kan jag förstå att man vill att prästen skall vara en man. Men tittar man t.ex. på Svenska Missionskyrkans pastorer så har de inte alls samma roll i församlingen. De är Kristi tjänare och har där inte rollen som att vara Kristus personifierad. Således kan jag förstå att man inom Missionskyrkan har kvinnliga pastorer. Nå, vad är då kontentan av detta resonemang? Ja, jag står fortfarande kvar i mina grubblerier om de olika samfunden egentligen bara representerar olika uttrycksformer för samma grundtro och att man utifrån de uttryckssätten också gör olika tolkningar av vad kristen tro innebär. Jag har inte kommit så mycket längre i mina tankar kring detta, men jag har all anledning att fundera vidare.

Musiken

En mycket betydelsefull sak i mitt liv är musiken. Jag är uppvuxen i ett hem där musiken har spelat en stor roll. Pappa var musiker, alla mina syskon trakterade ett eller flera instrument på olika nivåer. Det föll sig alltså helt naturligt att också jag utövade musik i olika former. Mitt huvudinstrument blev, från 8 års ålder, trumpet. Lektioner i den kommunala musikskolan, lektioner hos privatlärare och deltagande i olika ensembler utvecklade min musikaliska bana på olika sätt. Både som soloinstrumentalist och som ensemblemusiker. Det resulterade också i ett år som värnpliktig musiker (om det kan man läsa på sidan "LDK" i menyn ovan). När målbrottet var passerat började jag också mer aktivt att sjunga, främst i kör. Jag var med och sjöng i min fars kyrkokör, men också i andra kyrkokörer. Jag har nog varit vad som i vissa kretsar lite grovt uttryckt brukar kallas för ett "körfnask", d.v.s. att sjunga för pengar. Det kanske saknades en bas i någon kör en söndag, då kunde jag komma och rycka in. Och för det vikarierande fick man en liten hacka. Det var inte dumt i en ung students tunna plånbok. Vidare har jag också varit med i en ensemble i Göteborg som heter "Ad Dominum" och en ensemble i Lund som hette "con anima". Vi får se vad mitt musicerande framöver kommer att innebära, det vet jag inte än. Jag är i skrivande stund på väg att flytta till en ny ort och har därför inte hunnit kolla upp hur och var jag vill musicera framöver.

Vilken typ av musik är då min favorit? Ja, det är ungefär som att fråga en kock vad som är hans favoritmat. Det skiftar fram och tillbaka. Ibland lyssnar jag bara på barockmusik, och ibland bara på swing. Dock är det alltid så att musiken måste säga mig något. Viss musik är helt innehållslös i mina öron och då kan jag helt enkelt vara utan den. Sedan har jag ett problem och det är att jag har mycket lättare för att lyssna på musik än på text. Därför kan jag missa många fina musikstycken bara för att jag inte lyssnar på texten. Jag får väl öva mig i att lyssa BÅDE på musik OCH text.