LDK

Skriven av David. i kategorin David Fasta

Mönstring

Då jag mönstrade på Ka4 blev mönstringsförrättaren, Mj Strömqvist, mycket besviken då jag på hans fråga om jag verkligen ville göra lumpen svarade att det var liksom därför jag kommit dit. Så för att få tyst på mig placerades jag som kryptogruppbefäl vid S3 i Boden.
Men samtidigt ansökte jag om att få provspela för tjänst som musiksoldat inom Försvarsmusikcentrum, FöMusC. Sagt och gjort. Formuläret fylldes i och i januari 1996 kallades jag till provspelning på P10 i Strängnäs. För att min arbetsgivare räddningstjänsten i Kungälv inte skulle bli allt för sur över lång bortavaro utverkade jag biljetter till SJ:s s.k. snabbtåg X2000 och skulle således bara behöva vli vorta över dagen. Men sällan har väl så många blivit så försenade under så viktiga omständigheter. När jag ringde från tåget till Jessica Nygren på FöMusC och talade om att tåget var c:a sex timmar försenat och att vi var tvungna att åka på andra sida Vättern skrattade hon bara och sa att hon knappast var speciellt förvånad. Nåväl. När jag väl var framme fick jag på darriga ben framföra det obligatoriska stycket samt avistaprov inför Stig Rydqvist och Olle Hermanssen. Tydligen föll jag denna jury i smaken då jag 1½ månad senare fick ett kuvert innehållande ett brev som förkunnade att jag antagits till en tio månader lång utbildning i Livgardets Dragontrumpetarkår, LDK. Jag visste då inte speciellt mycket om LDK, förutom att man satt till häst och att ledaren hette Stig Rydqvist. Hur skulle detta gå? Högberg till häst! Den enda kontakt jag tidigare haft med denna djurart var vid sådana där ponnyridningar för barn, då en tant höll i hästen och en annan tant höll i mig.

Inryckning

Hur som helst, den sjunde januari 1997 klev den inte lite stolte Högberg in genom grindarna på I1 i Kungsängen och tillsammans med ytterligare ett par musiksoldataspiranter gick vi vägen fram till den skolådsformade betongbyggnaden där våra befäl väntade. Klockan tolv skulle vi vara framme enligt inkallelseordern. Den förste som jag stötte på var Lt (numer Kn) Hjelm. Denne till synes barske man frågade bryskt hur mycket klockan var och jag svarade artigt i enlighet med mina vanor "tolv, noll-noll, tjugo" varvid Lt Hjelm replikerade: "Då är ni tjugo sekunder för sen".  Snacka om att bli nerslagen i skorna med en gång! Denna dag, tillsammans med beskerprovsdagarna (jag återkommer till dem) gör att jag än idag mår fysiskt illa då jag hör eller läser om Kungsängen.
Efter att vi hade kvitterat ut vår utrustning i förrådet skreks vi in den gröna militärbussen. Det var nu som vi fick vår första kontakt med Fk Claesson. "BÄR SÄCKEN! SLÄPA DEN INTE!", är ett bestående minne. Väl framme på K1:s regementsområde skulle vi inta våra logement. Och tror ni inte att dessa var lokaliserade till den översta våningen?!? Efter ytterligare ett otal "BÄR SÄCKEN!" hade vi släpat oss upp och Högberg fick sig tilldelat soldatnummer 418. Hans säng var underslafen i den första sängen till höger i logement tre. I överslafen skulle 419 Smith tillbringa nätterna. Han visade sig senare vara en riktigt trevlig prick. En bättre stridsparskamrat än han får man leta efter. Han var en som verkligen ställde upp! Exempel kommer senare i denna berättelse.

Första morgonen

Denna första dag var en riktig chockupplevelse för alla. Jag tror inte att det var någon av oss 25 som inte första natten funderade över när nästa tåg hem till mamma går. Man har ju hört en del om hur militärer är mot de värnpliktiga (jag säger bara "Full metal jacket") så jag satte klockan på 04:30 för att hinna med allt man skulle innan det var dags för morgonuppställning 06:00. Så när klockan pep 04:30 gick vi upp och ut på toaletten. Precis när man fyllt hela ansiktet med rakskum så hör man ett gigantiskt vrål från korridoren. "UPPSTÄLLNING!" Det var furirerna Peterson och Sundelin som anmält sin ankomst. Så med raklödder i ansiktet och iförd endast kalsonger ställde Högberg upp tillsammans med de nya kamraterna. Jag tror nog att furirerna, eller "filurerna" som Lt Hjelm brukade kalla dem, hade lite svårt att hålla sig för skratt inför denna syn. Vi fick senare reda på att de var grymt besvikna. De hade planerat att komma in på logementen med järnrör och banka och slå i sängarna för att väcka oss "på riktigt", men tack vare Högbergs väckarklocka så slogs dessa sataniska planer snabbt ur deras håg. (Det är inte utan stolthet som jag konstaterar att "lille" Högberg redan så tidigt protesterade mot "överheten")

Hästarna

Dagarna flöt på under enorma arbetsbördor och vi fick redan första veckan göra premiärbesöket i stallet. Stallchefen, Kn Johansson (en riktigt trevlig figur, innerst inne), visade oss runt bland de där bestarna som sparkas där bak och bits där fram. Hästarna. I början var man väldigt tveksam till om hästar egentligen är vegetarianer. Ta bara Bonus som exempel. Jag menar, det gick inte en dag utan att han bet minst en beväring. Eller Strike, som definitivt inte tyckte om att ha grönklädda personer i sin spilta. Ju längre tiden gick desto mer respekt fick man för Kn Johanssons kunnande. "Kapten Johansson är kungen", sa vi ofta när han satt en bråkig häst på plats eller visat de stackars civila hästägarna som besökte veterinären på K1 att ingen häst är svår att lasta i en transport.
Det blev många timmar som vi tillbringade i sadeln under de första tre månaderna. Jag tror att vi i snitt satt ungefär en timma om dagen på hästryggen. Och manskapssadlar från tidigt 1900-tal är inte de mest bekväma. Så den som inte hade ont i akterslutet fanns inte. Under Lt Hjelms goda, om än ibland rätt barska, ledning fick vi lära oss att sitta kvar på hästen och få den (åtminstone i de flesta fall) att gå dit vi ville. "Sitt inte på kåddarna!" var en vanlig tillsägelse vi fick när man såg ut som en säck potatis på hästryggen. Problemet var bara att inte alla 25 soldaterna kunde ta åt sig denna kritik då en av oss, nämligen 424 Karlsson, var tjej. Hon var LDKs första tjej genom tiderna och hon var också den enda som tidigare hade kommit i kontakt med hästar.

Hjelms paradox

Efter att ha ridit och repeterat, ridit och repeterat, ridit och repeterat i en och en halv månad var det dags att ge sig ut på det som vi alla fruktade mest, nämligen baskerprovet. Ingen visste egentligen något, men alla hade ju hört hur det gick till. Tidigt den 19 februari hade vi packat stridspackningen, "bevisat" att vi inte hade några otillåtna hjälpmedel (exv. Dextrosol, snus eller cigaretter) och satt oss på lastbilsflaket för att ge oss ut till Järva skjutfält. (Vi funderade faktiskt under året att skriva om Narva-marsch till Järva-marsch men vi kom oss aldrig för) Där låg vi hela dagen och skjöt k-pist modell 45b. Högberg visade sig ganska snart vara plutonens i särklass sämste skytt. (Jag hann aldrig längre än till övning två i PEK-boken) Efter en dag av evigt pangande lastades vi återigen upp på lastbilsflaket och transporterades till något okänt ställe, som senare visade sig vara I1:s övningsfält i Stäket, Kungsängen. Under intagandet av "den sista måltiden" gick Lt Hjelm igenom teorierna bakom ett baskerprov och provets syfte. Det var i detta sammanhang som det som av Smith uppkallades "Hjelms paradox" första gången presenterades. Den gick ut på att det fanns olika syner på en människas prestationsförmåga.  Den första stapeln visar den prestationsförmåga som mamma tror att du har. Nästa stapel visar vad du själv tror. Stapel nummer tre är vad befälet tror. Den sista representerar det verkliga värdet. Men om då befälet, i vårt fall Lt Hjelm, vet att den fjärde stapeln finns så vet han ju att värdet är större än vad han tror. Alltså tror han inte på det han vet, eller vet inte det han tror... Tja, Helms paradox är inte lätt att förstå, och än mindre att förklara. Men fundera gärna på den och skicka ett eBrev till mig när du kommit på lösningen.
Efter denna genomgång kastades vi ut i den mörka Uppländska skogen utan mat och utan sömn. Och så skulle det förbli i två dygn framöver. När vi andra dagen kom fram till det ställe där man skulle åla sig igenom ett avrinningsrör under vägen tittar Lt Hjelm på oss och säger mycket förnöjt: "Nu har ni fått den rätta baskerprovsblicken". Och jag förstår vad han menade. För när vi före ankomsten till röret slog oss ned vid den nedlagda affären så var det inte många ord som sades och blickarna var tomma och intetsägande. Och det marschtempo som vi hade lärt oss, det s.k. 50-10 med femtio minuters marsch och tio minuters vila, övergick mer och mer till att bli 40-20, 30-30 eller ibland t.o.m. 20-40! För att avslutningsvis exemplifiera hur slut hjärnan var så kom vi sista morgonen, klockan halv fyra efter 100 meters "ålning medels slingring" på tid, fram till en station där vi skulle genomföra en avståndsbedömning. Fyra marschaller var uppställda med avstånden 30, 50 och 80 meter. När Fk Claesson frågade Högberg hur långt det var från den första till de tre andra svarar han med fullständig övertygelse 5, 10 och 15 meter. Jag är än idag fullständigt övertygad om att jag då svarade rätt, men hjärnan var som sagt inte speciellt fräsch just då!
Jag har aldrig i mitt liv ätit en så stor frukost som jag åt den morgonen. När baskerprovet var över, och vi hade tagit oss in igen till K1 fick vi gå in till matsalen och äta. Jag vågar inte ens tala om hur mycket det var. Och den kvällen var fylld av stolthet. Baskerceremonin på K1:s kaserngård i ösregn var ett bestående minne. När regementschefen Carol Paraniak kommenderade "mössa av, basker på" steg man minst femton meter i självförtroende. Och trots att Israelssons basker såg ut som en förvuxen flugsvamp så kunde man lätt hålla sig för skratt. Och visst trillade det en tår nedför kinden. Den röda baskern var på plats och man var så stolt att man kunde spricka. När man sedan fick svida på sig permissionsuniform m/60 och kliva in till mamma på en ledig helg och visa upp sig, gå ut på sta''n och alla vände sig om... En mer stolt person får man leta efter. Och i den lilla staden blir man lätt känd, speciellt när lokaltidningen skriver en helsides artikel om en. Så det gick inte en permission utan att Högberg åkte hem i m/60 och basker.

Premiär

Nu vidtog ytterligare 1½ månad av ridning och repetitioner, ridning och repetitioner, ridning och repetitioner. Sedan var det dags att göra vårt elddop med spelning för vår högste chef, HM kung Carl XVI Gustaf. Visserligen så var det inte vår första beridna högvaktsavlösning men det var första gången med så enorm bevakning av såväl media som publik.  Konungens födelsedag är av tradition K1s högvaktsdygn med pågående vakt ur Livskvadronen. Stövlarna var putsade (även om Fk Claesson inte tyckte att det var tillräckligt. Vi fick en rejäl utskällning som inte gick av för hackor), plymen påskruvad hjälmen, Ysab (min häst alltså) ryktad och borstad.  Den långa kortegevägen från K1 till slottet reds med raka ryggar, glänsande trumpeter och stolta soldater. Lidingövägen, Sturegatan, Stureplan... K1:s signal, Pappenheimer, Fehberliner reitermarsch... Sol, svett, turister och japanska kompaktkameror... Ja, associationerna till en beriden högvakt som dragontrumpetare är många!
Själv gjorde jag bara(!) 15 beridna högvaktsavlösningar. Jag kommer så småningom till varför. Nåväl, vi gjorde många andra typer av spelningar. Alla de värnpliktiga musikkårerna sysslar med något som brukar kallas för "PCT-musik". Det står för Parad-, Ceremoni- och Tjänstemusik. Man kan säga att de beridna högvakterna bestod av alla tre av dessa ingridienser. Men vid t.ex. den Irländska presidentens statsbesök utförde vi "bara" ceremonimusik. Det var också första gången som jag kunde beses i TV. På Lejonbacken med fanfartrumpeter riktade ut mot Norrbro stod vi och huttrade i den kalla snålblåsten. Flera gånger var vi rädda för att pickelhjälmen skulle blåsa av. Fusktaglet i plymen stod rakt och verkade nästan som ett segel. Men som en sann LDK-are rörde vi inte en min. Men då presidenten kom i en av hovstallets vagnar och vi skulle spela kavalleriets paradmarsch tog vinden tag i trumpetfanorna och det var omöjligt att få ton i "luren". Lt. Hjelm såg något ilsk ut innan han fick en godtagbar förklaring till varför vi inte spelat paradmarschen på det sätt som han tidigare hört den. Det var också, som sagt, första gången jag var med i TV som Dragontrumpetare. SVTs fotograf tyckte tydligen att han inte alls störde då han knôdde upp sitt objektiv mellan Kronborg och mig. Men vi tyckte att lite får man offra om man vill komma med på bild. Besvikelsen blev stor då vi senare på kvällen såg resultatet. Visste man inte att det var Kronborg och Högberg som var med på bilden så såg man det absolut inte. Men det viktigaste var kanske att vi visste det...

Audienser

En annan typ av ceremonimusik som vi spelade var vid s.k. högtidliga audienser. Kort sagt innebär det att då en ny ambassadör tillträder sin tjänst i Sverige bjuds han/hon in till kungen för att prata en kort stund och dricka ett glas sherry. Dessa tillfällen är för övrigt de enda då absolut ingen annan än kungen och hans gäst finns i rummet. Normalt hänger det en svans av journalister, fotografer och hovtjänstemän runt kungen, men vid audienser få han vara alldeles för sig själv med sin gäst. En audiens går till ungefär som såhär: Först anländer alla hovtjänstemän och hovdamer för att skruda sig i de allra mest fantasifulla munderingar. Det är konstiga hattar, välutsmyckade rockar och minst ett par kilo medaljer. Sedan går dessa människor nervöst av och an i väntan på nästa gäng. Det är hedersvakten från Svea Livgarde, uniformerade i bl.a. deras välkända björnskinnsmössor och med karbiner som "tjänstevapen". Dessa ställer upp i slottets östra valv, och trappan upp mot audiensrummet. Härefter kommer dagens viktigaste grupp. Det är naturligtvis LDK som dagen till ära delat upp sig i fyra enheter. Den första är de två fanfartrumpetare som skall stå uppställda och spela kavalleriets paradmarsch på yttre borggården när kortegen anländer. Nästa enhet är i princip halva kåren som skall stå uppställd på inre borggården och spela "Hälsning till Stockholm" när kortegen hunnit så långt. Denna trupp leds av Stig Rydqvist,  som tillsammans med sin häst Koff (eller ibland Pontiac) står på den stjärna som finns mitt på borggården. Över den får absolut ingen gå, än mindre stå, men det struntar Stig Rydqvist i. Nästa del av LDK är en "signaltrumpetare" som står vid ingången till östra valvet. Det var denna position som jag hade vid de audienser jag deltog i. Denne skall spela fyra apeller då kungen anländer för avlämning av ansvarigt befäl (antingen Övlt. Swalbe eller Kn Medin) samt spela "Ambassadörssignal" då ambassadören klivit in genom dörren. Vid ett tillfälle var SVT där för att spela in reportage inför "En dag på slottet". Precis då kameramannen sätter upp sin kamera ungefär fem centimeter från mitt ansikte får jag fullständigt hjärnsläpp och börjar spela på fel melodi. Fk Claesson berättade senare att han hade en hel del problem att hålla sig för skratt, men jag tror inte att varken ambassadören eller TV-teamet märkte något. Man kan ju i alla fall hoppas... Den sista gruppen av LDKare är den som står uppe i själva valvet. Under ledning av Fk Claesson spelades "Arméns paradmarsch" i ett äkta LDK-tempo då kungen passerade samt en annan "låt", som jag inte minns namnet på (Smith hjälp mig...), när ambassadören gick förbi. Dessa dagar var också typexempel hur det fungerar när LDK är ute och spelar. MYCKET väntan. Som vanligt var vi där i oerhört god tid, si sådär 1½ timma före spelstart. Sedan intog vi "väntläge i bilarna" tills Fk Claesson fick ett ryck att nu var det dags att ställa upp. Då skreks det och hojtades och uppställningen skulle vara klar och färdig innan någon hann blinka. Sedan marscherade vi högtidligt genom yttre borggården, västra valvet, inre borggården för att slutligen nå östra valvet. Där intogs åter oändligt långt "väntläge" tills alla plötsligt fick panik då kungen kom insvängande i sin blå BMW. Då skulle det ställas upp, "honnöras" hit och dit, och naturligtvis lite skrik och gorm som grädde på moset.

Turné

Nu hoppar vi ett bra stycke framåt i tiden och kommer till månadsskiftet juni-juli. Då var det dags för LDKs, årgång 1997, turné. Den hade ett antal mål, men grundområdet var södra Sverige samt staden Aabenraa i sydligaste Danmark. Lt Hjelm gav snabbt turnén namnet "Close your eyes and kick" då han absolut inte hade någon som helst aning om hur det skulle sluta. Och inte jag heller för den delen. Med 26 hästar och en hel lastbil med packning drog vi iväg söderut. Första anhalten var Karlskrona där vi skulle delta i "Baltic Music Festival", ett tattoo med en rysk och en polsk orkester som besökte Sverige. Medverkade gjorde också Karlskronas "egen" militärmusikkår Marinens Musikkår, MMK. Två kvällar med stor tattookonsert och ett par spelningar på dagarna gjorde oss snart vissa om hur hård och arbetsam turnén skulle vara. Vi var under dessa dagar inkvarterade på Karlskrona Örlogsskolor, KÖS där vi trivdes alldeles utmärkt. Det hela  avslutades med en trevlig fest i källaren på KÖS. Med vid dansen, som efterföljde den lyxiga buffén, var naturligtvis också danstruppen som följde med den ryska orkestern. För vissa av oss blev det ett hett byte att få dansa med någon av de "fagra damerna" ur truppen. På bilden är det Olofsson som lyckats!
Snart lämnade vi Karlskrona bakom oss för att göra en snabbvisit i Helsingborg och Ängelholm. I den sistnämnda spelade vi tillsammans med en av de värnpliktigas, numera Sg Gleisners, "hemmamusikkårer" och det blev ett bejublat framträdande med stora rubriker i den sydsvenska pressen. I Helsingborg blev konserten en blöt tillställning. Precis när vi skulle börja spela öppnade sig himmelens skyar och såväl instrument som uniformer fylldes av vatten. Men då följde vi bara ett av LDKs motton: "Spel i alla väder". I övrigt var helsingborgsdagarna mycket trevliga. Det tyckte nog även Spader, Gyllströms häst som numera tyvärr är avlivad, som natten före den nyss nämnda konserten hade verklig fest. Då vi stallposter, stor-Andersson, Smith och jag, kom ut till stallet klockan sex på morgonen låg de flesta hästarna ner och dåsade. Men definitivt inte Spader. Han stod med öronen framåt och var hur glad och pigg som helst. Och inte undra på det då man intill hans box hittade en tunna med kraftfoder vält. Under natten hade han alltså hittat den där tunnan,  fått av locket och ätit upp halva innehållet. Sedan nådde han inte mer och försökte därför välta den. Nattens festande innebar ett kraftfoderintag för ungefär fjorton dagar. Snacka om att det var "världskrig i magen" när man la örat mot den varma pälsen. Det var en något irriterad och nyvaken Lt Hjelm som kommenderade oss att leda Spader resten av dagen, fram tills konsertstart, för att minska risken för tarmvred och andra magåkommor. När vi senare på eftermiddagen red in till centrum var det så att säga inte svårt att följa spåren efter LDK. Spader gjorde från sig tre gånger var hundrade meter. "Skitkul!"
Nästa etapp blev att ta båten till Helsingör för vidare åktur till Aabenraa. Denna lilla danska hamnstad med pittoreska hus och ett minimalt slott mitt i stan. På detta slott genomförde vi två tattoon tillsammans med ett antal civila musikkårer. De var väl kanske inte riktigt i den klass som FöMusC musikkårer kommer, men de hade sin civila charm. I Aabenraa var det också en stor s.k. ringridarfestival. Ringridning är en "sport" där man i full galopp skall fånga en på en ställning uppsatt ring m.h.a. en liten "lans". Varje tävlingsdag skulle alla deltagande hästar ridas i kortege genom hela staden. Och det var inte få hästar . Jag lovar att det kändes rätt kaxigt att rida i täten för en kortege med 475(!) hästar. Efter många sena nätter och en och annan Carlsberg styrde vi så åter kosan mot fosterlandet.
Slutdestinationen för turnén var Falsterbo Horse Show. En tillställning av gigantiska mått, med alla hästvärldens celebriteter. Allt från feta och dryga amerikanare som trodde att de ägde hela Falsterbo till de mer disciplinerade tyskarna. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att vara med på mer än första dagens tävlingar. Den andra dagen insjuknade jag i outhärdlig huvudvärk och hög feber. Efter att via mobiltelefonen ha konsulterat min käre bror läkaren uppmanades jag att ta mig till sjukhus. Då flertalet av fordonsförarna inte var vid sina "sinnens fulla bruk" fick jag be min stridsparskamrat  Håkan att skjutsa mig in till Malmö, och MAS. Efter en grundlig undersökning på akuten (febern uppmättes till 38,9) misstänkte läkarna att jag hade fått hjärnhinneinflammation och därför lades jag in. Under hela kvällen, från det att jag satte mig i bilen i Höllviken till det att ambulansen kom och hämtade mig på akuten, höll Håkan mig sällskap. Som jag inledningsvis antydde poängterar jag än en gång att bättre stridskamrat får man leta efter (han är även en bra kamrat i det civila, får jag väl påpeka så ingen tror något annat). Nåväl... Ambulansen kom och hämtade mig och transporterade mig från akuten till infektionskliniken. Jag undrar vad den stackars ambulanssjukvårdaren tänkte när jag börjar prata om akutbilsverksamheten i Malmö kontra OLA-ambulanserna i Göteborg. Han undrade nog vad det var för en filur han fått i sin ambulans denna sena afton. När jag anlände till infektionskliniken tog man "tempen" igen och nu visade den 39,9. Huvudet värkte så jag frågade läkaren om hon inte trodde det vara bäst att amputera någonstans i höjd med halsen. Hon skrattade gott och påbörjade istället en lumbalpunktion. På lördagen var jag fortfarande kvar på sjukhuset och sjuksköterskan kom in med en lapp där jag ombads kontakta Lt Hjelm. Det förvånade mig faktiskt då, och gör det än idag, att han inte bemödade sig att åka de två milen in till Malmö för att "kolla läget". När jag ringde upp honom svarade han barskt och undrade varför jag inte var frisk än. Efter en lönlös konversation med honom fick Håkan ta luren och vi snackade en god stund. Sedan bad jag honom att komma in till Malmö med mina civila saker, så att jag kunde åka direkt från sjukhuset och hem. Än en gång ställde Håkan upp och kom med glädje (tror jag i alla fall) in till MAS med hela min bandybag fylld till brädden.
Efter läkarens kraftfulla protester mot mitt förslag att redan under lördagen lämna sjukhuset övernattade jag ytterligare en gång på mitt ensamrum för att sedan på söndag eftermiddag ta tåget upp till familjens sommarställe på Skaftö. På papperet var jag sjukskriven i tio dagar men stackars Lt Hjelm visste inte vad som väntade. Då huvudvärken satt i rejält blev jag kvar i sjukgrupp 60 (= sjuk i hemmet) i ytterligare 20 dagar. Men det var inte slut på eländet. Sista dagen på min sjukskrivning lyckades jag sätta en synål så illa i foten att den infekterades. Med en infekterad fot kommer man inte i ridstövlarna så det blev sjukskrivning i ytterligare tio dagar. Äntligen hoppades jag på att få komma tillbaka och återuppta min tjänstgöring. Men icke! Två dagar efter det att jag återinträtt i tjänst fick jag en febertopp och svimmade i matsalen på K1. Snabbt in till sjuksyster Ann-Marie (vi lärde känna varandra rätt bra under min tid på K1) som konstaterade utslag på bröstet. Åter upp till sjukhuset och dess infektionsklinik. Var det hjärnan som börjat spöka igen? Den gode läkaren kunde dock snabbt och glädjande konstatera ett jag drabbats av vattenkoppor. Hem igen för fjorton dagars sjukskrivning. Jag lovar att jag kan sträckan Stockholm-Fiskebäckskil. Det militära systemet påbjöd nämligen att jag en gång i veckan skulle åka upp till Stockholm för att låta läkaren konstatera "han är fortfarande sjuk".

MUCK

Vi närmar oss nu slutet på min värnpliktstjänstgöring. Lite sorgligt konstaterade man i september att "snart är det ju slut". Allt detta elände som man varit med om låg bakom en nu. Vad skulle komma? Man såg bara ett stort tomrum. Inga skrikande befäl längre, inga fler ridpass, inga fler "kändisspelningar" och inga fler kvällar med gänget. Då muckarfesten var slut på natten till den 30 oktober var tankarna många. Man mindes tillbaka på tiden, vad man missat, vad man tyckte var kul, vad man skulle sakna. Så kom då dagen M (som i MUCK). Det var uppenbart att Lt Hjelm var ganska fylld av känslor denna dag. Han som normalt var en ganska verbal man sa inte många ord. Den korta meningen "Ni är den första pluton som jag inte vill skall sluta" sade mycket mer än de elva ord den innehöll! Och även Fk Claesson fick visa sina känslor under tiden fram till muck. På avslutningsbalen skulle han tacka sin chef (Stig Rydqvist) och för första gången fick vi se honom med ett par tårar på kinden och svårt att tala. Det var därför stor-Karlsson gav beskrivningen "så STOR och så SKRÄCKINJAGANDE... ...men ändå så mysig" i sitt tal till Fk Claesson just på balen.
Efter det sista "Höger/vänster om, MARSCH" samlades vi utanför vakten och tog ett riktigt SWEDINT-avsked. Uppställda på ett led linje, och med början från vänster, säger man adjö till hela gänget en efter en. Många var tårarna...

Sammanfattning

Fullt förståeligt satte mitt år i LDK djupa spår i mig som person. Jag har många gånger sagt att den David Högberg som ryckte in den 7 januari är inte samma David Högberg som ryckte ut den 30 oktober. Det är tack vare många personers inverkan på mig. Och faktiskt också min häst (Ysab e. Stanford-Lansiär). En f.d. fälttävlanshäst som definitivt var den klart lugnaste i hela stallet. Men framåt var han. Och för den som skall rykta honom någon gång så kom ihåg att han är lite kittlig bakom frambenen samt att han inte tycker om att bli ryktad i ansiktet. Nåväl... Även om det många gånger var jobbigt och tufft att ligga i LDK så är totalintrycket övervägande/överväldigande positivt. Och som jag skrev på sidan om mig "en gång LDKare, alltid LDKare" stämmer i allra högsta grad på mig. "Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur", och samma gäller mig och LDK. Avslutningsvis rekommenderar jag ett besök på LDKs officiella sida genom att använda mina länkar.

Högbergs skoputsarskola.

Efter ett år i LDK har man lärt sig hur man putsar skor och ridstövlar. Jag tänkte att för kommande årskullar inom LDK, och för andra intresserade ge mitt recept på välputsade skor.
Till skor som "bara" skall vara välputsade och inte kräver spegelshine finns de tre B:n att tänka på. Boston, Borste och Bålamod (Jo jag vet att det sista skall vara tålamod men det är lättare att komma ihåg de tre B:na). Boston är den skokräm som försvaret tillhandahåller för "vanlig skoputs", exv. 90-kängorna, men den går alldeles utmärkt att köpa i det civila också. Till en början tror man att bostonkrämen inte alls fungerar men då har man missat momentet Bålamod. För likt eldens tre moment (värme-material-syre) så fungerar inte skoputsning utan att ALLA tre momenten är med.
Inled med att avlägsna all smuts och andra beläggningar från skon. Lämpliga hjälpmedel är en vanlig skoborste eller an fuktig trasa, om det sitter ordentligt fast. Då skon är ren se till att den också är torr. En fuktig sko är omöjlig att få upp puts på. Tag sedan en rejäl "klick" med Boston black på den lilla påstrykningsborsten och stryk ut det över tån och ut med sidorna på skon. Sedan kommer det tidsödande momentet. Ena handen träs in i skon (och tag gärna med dig skosnörena in i skon så att de inte hänger ivägen) och den andra fattar borsten och med kraftiga tag borstas skokrämen ut över hela skon. Börja gärna med tån för den är lättast att få upp ett hyfsat resultat på. Det ger inspiration att fortsätta med de andra delarna av skon. Nu gäller det alltså att borsta och borsta tills dess att man fått upp den putsgrad som man önskar. Lägg vid behov på ytterligare lager med skokräm, men kom ihåg att för mycket skokräm gör bara skon kletig och omöjlig att få en "hårdblank" yta på. Jag rekommenderar en skoborste med äkta hästtagel i, då en plastborste snabbt blir sliten och inte ger ett fullgott resultat. Till slut påpekar jag än en gång att ju längre tid Du putsar desto bättre resultat får Du. Vill Du få en bra glans på skon och samtidigt impregnera den skall Du använda Kivi Minkoil som yttersta beläggning. Den ger en blank "fet" yta som skyddar mot väta.
Vad gäller högglanspolering av "fin-skor" och ridstövlar krävs lite mer utrustning (och naturligtvis ännu mer tid). Jag rekommenderar följande materiel/produkter för att uppnå ett tillfredsställande resultat: Boston black eller Kivi Shoepolish black, Kivi Paradegloss black, Mölnlycke rena bomull, en kopp med varmt vatten, en riktig skoborste, en bra stereo laddad med lugn och harmonisk musik, god belysning samt extra gott om tid. Jag kommer att försöka beskriva putsprocessen i så god kronologisk ordning som det går. Inled med att starta stereon. En god ljudmiljö främjar alltid ett gott putsresultat. Sedan bör Du noga se över Din sko eller stövel för att examinera vilka brister i putsen som föreligger. Efter genomförd putsbesiktning skall Du avlägsna allt smuts och andra beläggningar i enlighet med tidigare givna instruktioner. Därefter tar Du fram Din Boston black eller Kivi Shoepolish black för att fylla ut sprickor och porer i lädret. Det gör Du genom att putsa skon/stöveln på samma sätt som Du gjorde med den vanliga skon nyss. Idén är att Du i det slutgiltiga momentet skall ha en jämn yta att gnida på, utan synliga porer eller sprickor. Då ytan har putsats jämn med skokräm och borste tar Du fram Din Kivi Paradegloss black, Ditt paket med Mölnlycke rena bomull och Din kopp med varmt vatten. Tag en ganska stor bit med bomull och doppa den i vattnet. Krama sedan ur den så att den endast är fuktig, inte blöt, och dra den ett par gånger i skokrämen så att den blir "fet" av skokräm. Gnid sedan bomullstussen över skon i små cirkulära rörelser i ett ganska snabbt tempo (c:a 3-4 varv per sekund) så att skolädret "mättas" med skokräm och att den bildar en hård spegelblank yta. Detta KRÄVER tid. Det går inte att uppnå ett perfekt resultat på kort tid. En halvdan puts går att få med "GPS" (=Gleisners PutsarSkola) med en maxtid på 20 minuter, men för ett perfekt resultat krävs säkert en timme på varje sko/stövel. Men hav tröst. Ju grundligare Du gör det första gången desto fortare går det att få upp perfekt puts nästa gång. Som i de flesta konstnärliga handlingar är grunden det absolut viktigaste. Och ge inte upp förrän Du kan kontrollera rakningen i skons spegelblanka yta.
Till slut önskar jag dig LYCKA TILL i skoputsningens underbara/förunderliga värld!